Hallå i cybervärlden!



Tiden går fort. Helgen har passerat och snart har vi minihelg mitt i veckan. I lördags var vi på 30 års fest för Anders kompis. Första gången på länge då jag varit uppklädd. Hu, man går bara i sina blåa operationsställ dagarna i ända. Nu längtar jag efter att få ha på mig det som kom i det här paketet: 
 
 
 
Ett par kompressionstights och en überskön träningstshirt. Snart hoppas jag på att komma igång med träningen igen! Det har varit så himla långt uppehåll nu. Är peppad!
 
Nu ska jag pysa ut till stugan och vara med pappa. Ha en bra valborg!

Ursäkta frånvaron

Tankarna har varit många den senaste tiden. Positiva och negativa. Tränar hårt på att hålla mig till de positiva. Har spenderat tid med pappa i stugan och bara varit. Livet är till för att levas, så vi har levt.


 
Efter den sista fina vinterhelgen så åkte jag hem till min onda cirkel av förkylningar. Jag har legat däckad i världens segaste i en och en halv vecka. Är fortfarande inte helt frisk. Det är det enda jag bloggar om. Mina förkylningar, det är inget nytt längre. Bara depprimerande. Så därför har jag inte bloggat.

Jag tror att jag kan lida av vitamin D brist. Jag knaprar aldrig tabletter, utan försöker få in allt via en varierad kost, men jag har kanske inte lyckats? Fick ett tips av min kusin att hon lyckades bryta en 6 månaders ond cirkel med förkylningar genom att äta lactovital, d-vitamin och multivitaminer. Nu är jag villig att pröva allt så jag har beställt lactovital och köpt multivitaminer (de innehåller dagsdosen av vitamin D). Jag hoppas att det här ska hjälpa. Köpte även hem ytdesinfektion från apoteket. Jag är egentligen emot att behöva använda det hemma. Men det har varit alldeles för mycket förkylningar nu här hemma, så nu ska jag eliminera alla hot. 

Fuck Cancer

Alla har vi förlorat någon kär till den känslofyllda sjukdomen som verkar sprida sig som pesten. Pappa har förlorat två syskon som under deras livstid förgyllde världen med deras varma och härliga personligheter. Den senaste förlorade vi innan jul. Nu när man precis landat och förstått att personen faktiskt är borta, så får vi besked om att det är ytterligare ett syskons tur att kämpa för sitt liv. Prognosen är den dystraste tänkbara, men i varje andetag finns det hopp. 
 
Vi faller som spelpjäser på ett schackbräde, en efter en faller bort. För varje gång blir det påtagligare och påtagligare. Vi kommer alla att dö, och vi får inte välja när. Hur länge får jag ha kvar mina underbara föräldrar? Hur många klarar man av att förlora under en livstid? Finns det någon mening med allt?
 
Världen blir grå, mörk och dyster men samtidigt har den aldrig varit så klar och färgstark som nu. Varje doft och varje känsla betyder mer än någonsin. Varje andetag blir extra värdefullt. När man fyller lungorna till max och verkligen tar in världen runt omkring så känner man sig mer levande än sekunden innan, trots att man är en sekund närmare döden.
 
Vi måste leva våra liv, för de som inte får leva sina.









RSS 2.0