Konsten att ställa om

Det har varit en konstig helg för kroppen. I fredags drog vi och grillade hos David på slipvägen. Den legendariska sista tillställningen innan huset säljs. Det har varit många galna kvällar i det huset. Det är en epok som går i graven. Hur som helst så drack jag bara två alkoholfria ölflaskor i tron om att jag skulle kunna träna dagen efter.
 
Det som hände var att jag vaknade väldigt sent på lördagen, med historiens vidrigaste huvudvärk. Varje steg jag tog pulserade i skallen så jag trodde att jag skulle kräkas. Jag drack mängder med vatten, tog en ipren och gick och la mig igen. För kroppen var tung som bly, ögonlocken likaså! Så jag sov ända till 14.40! Helt galet. Huvudvärken var kvar, men lite bättre. Dock kände jag mig mycket piggare. Kroppen behövde verkligen rejält med sömn. Jag insåg att det är kroppens sätt att säga, snälla ta en vilodag från träningen. Så fick det bli. Det blev en riktig slappardag plus att jag gick och la mig tidigt trots att jag sovit hur länge som helst. Hade inga problem att somna. Kroppen var verkligen slut.
 
Idag så har jag varit hur pigg och alert som helst. Laddade upp med en rejälfrukost med fokus på att dra av ett benpass lite senare. Tji fick jag när jag kom till gymmet. Mitt passerkort fungerade inte så jag kom inte in.
 
 
 
Sjukt irriterad och omotiverat cyklade jag hem igen. Mötte en frågande sambo i dörren som undrade varför jag redan var hemma. Han föreslog då att "vi kan ju fara ut och springa". De orden var verkligen en chock för mig. Han hatar att springa mer än vad jag gör, och jag verkligen HATAR det. Men jag brukar försöka göra det ändå och nu kunde jag ju inte säga nej när HAN föreslog det. Så fick det bli, en kort jävla runda som dödade mig totalt. Det är svårt att ställa om när man egentligen planerat något annat.
 
 
Jag har så problem med andningen när jag springer. Jag har en ansträngningsastma från barnsben. Den märkte jag inte av när jag var som mest vältränad och spelade både fotboll, basket och innebandy samtidigt. Nu däremot så är det som att andas genom ett sugrör. Jag vet att jag kan träna bort det. Det tar bara sån tid. Det blev en fjuttig runda på 2.44km. Den var alldeles lagom för mina lungor. Sist jag sprang samma runda så gick det mycket trögare med andningen. Så jag vet att det blir bättre. Förbättrade dessutom tiden med 2 minuter på den här sträckan. Jag måste lägga till att det här var andra gången i ÅR som jag sprang. För som sagt så känner jag en väldigt stark aversion mot denna träningsform. Innan så är det säkert 1,5 år sedan jag sprang utomhus. Usch vad dåligt! 
 
Jag vet att det är bra för kroppen, så jag ska försöka komma ut och göra det oftare. Då kanske runkeeperappen slutar håna mig!

Kommentarer
Postat av: Johanna

Jag har också problem med andning när jag springer, måste vara astma för mig med ;)

Svar: Hehee det går att träna bort;)
dollyjane.blogg.se

2013-06-30 @ 17:49:28
URL: http://walkyria.blogg.se
Postat av: Emilia

BRA JOBBAT KUSSEN! Jag hatar oxå att springa, klarar bara av typ en km, sen ger jag upp.

2013-07-01 @ 22:34:33

Speak friend and enter:

Namn/ smeknamn/ rockstjärnealias:
Jag är stamkund hos Dolly

E-postadress: (bara jag som ser den)

Har du en blogg?:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback




RSS 2.0